Jag vill ha en Kyss per meter jag går, älskling.
Det var ju passande att Alla Hjärtans Dag skulle vara på en måndag när jag och min kärlek är 20 mil ifrån varandra, hehe! Men jag bryr mig faktiskt inte så mycket, för jag vet exakt var jag har honom och det är det enda som jag värdesätter. Det finns säkert tjejer där ute som skulle bryta ihop om hon inte fick tillbringa just idag, den 14 Februari med sin kärlek, men jag vet att jag kommer få tillbringa många andra viktigare dagar med min älskling!
Dessutom så behöver det inte vara kärleken man ska fira utan kärleken till familjen och vännerna. Därför ska jag och min kära syster baka kladdkaka ikväll i en hjärtformad form med hjärtströssel som mamma har köpt, sen ska vi bänka oss framför en film och mysa!
Dessutom så behöver det inte vara kärleken man ska fira utan kärleken till familjen och vännerna. Därför ska jag och min kära syster baka kladdkaka ikväll i en hjärtformad form med hjärtströssel som mamma har köpt, sen ska vi bänka oss framför en film och mysa!
Guess what? I'm not a robot.
Heeey.
Vänner är också något som jag har lärt mig mycket om. Vänner kommer och går, en sann består och behandla andra så som du själv vill bli behandlad. Jag har stött på många människor. Jag vet i hjärtat vilka vänner som jag kommer att ha kontakt med efter gymnasiet, i mitt vuxen liv, och det vet nog dem okcså. Jag har träffat underbara människor, men också många som har krävt mycket av mig, en del väldigt mycket, men andra lagom. Det jag har lärt mig av det är att man måste sätta sig själv i centrum oftare och det är någonting jag kommer att ta med mig i vuxenvärlden, att man kommer inte långt om man inte vågar sätta sig själv i centrum ibland!
När jag började i den här skolan för 3 år sen, så hade jag inga förväntningar, jag var bara nervös och bestämd på att börja ett nytt liv. Nu sitter jag här, 18 år fyllda och väntar in studenten som närmar sig med stora steg och jag är på samma ruta som jag var för 3 år sen, nervös och bestämd för att jag ska börja ett nytt liv. Den här gången är jag inte lika säker på vart jag är påväg och det skrämmer mig. Gymnasiet var en slags trygghet, man visste att där skulle man vara i 3 år och det var bestämt. Men nu tar man klivet över kanten och faller tills man själv bygger upp något att landa på.
Jag funderar och funderar på vad jag vill jobba med. Människor runtomkring mig inspirerar och ger stöd. Men jag kommer alltid till den stunden då jag bara slutar tänka på det för jag inte klarar av det, hur djupt måste man gå för att veta vad man vill göra? Och finns det alltid ett svar? Förut, när människor frågade "har du tänkt något på vad du vill bli? Nej men det kanske är för tidigt för det!" Är det nu som tiden är inne att jag ska tänka på det och veta? Ah, inte fan vet jag iallafall vad jag vill bli eller göra. Hur kan någon veta?
Jag kommer att gråta av lycka och rädsla den 9 Juni 2011. Lycka av att jag klarat gymnasiet tillsammans med vännerna och äntligen får lämna "tvångsskolan" och bli vuxen på riktigt, men av rädsla för framtiden och att en del vänskapsband blir som ett kvarlämnat ärr..
Gymnasiet? Huh. Kan inte fatta att jag står här idag som jag gör. Så mycket som jag har formats som individ, så mycket som jag lärt mig om livet. Ja, det är ju en sak som är säker. Att jag inte kommer ta studenten helt utan erfarenhet. Tomhänt kommer jag inte heller vara, jag kommer att gå ut med fina betyg i ena handen och mina vänner i den andra.
Vänner är också något som jag har lärt mig mycket om. Vänner kommer och går, en sann består och behandla andra så som du själv vill bli behandlad. Jag har stött på många människor. Jag vet i hjärtat vilka vänner som jag kommer att ha kontakt med efter gymnasiet, i mitt vuxen liv, och det vet nog dem okcså. Jag har träffat underbara människor, men också många som har krävt mycket av mig, en del väldigt mycket, men andra lagom. Det jag har lärt mig av det är att man måste sätta sig själv i centrum oftare och det är någonting jag kommer att ta med mig i vuxenvärlden, att man kommer inte långt om man inte vågar sätta sig själv i centrum ibland!
När jag började i den här skolan för 3 år sen, så hade jag inga förväntningar, jag var bara nervös och bestämd på att börja ett nytt liv. Nu sitter jag här, 18 år fyllda och väntar in studenten som närmar sig med stora steg och jag är på samma ruta som jag var för 3 år sen, nervös och bestämd för att jag ska börja ett nytt liv. Den här gången är jag inte lika säker på vart jag är påväg och det skrämmer mig. Gymnasiet var en slags trygghet, man visste att där skulle man vara i 3 år och det var bestämt. Men nu tar man klivet över kanten och faller tills man själv bygger upp något att landa på.
Jag funderar och funderar på vad jag vill jobba med. Människor runtomkring mig inspirerar och ger stöd. Men jag kommer alltid till den stunden då jag bara slutar tänka på det för jag inte klarar av det, hur djupt måste man gå för att veta vad man vill göra? Och finns det alltid ett svar? Förut, när människor frågade "har du tänkt något på vad du vill bli? Nej men det kanske är för tidigt för det!" Är det nu som tiden är inne att jag ska tänka på det och veta? Ah, inte fan vet jag iallafall vad jag vill bli eller göra. Hur kan någon veta?
Jag kommer att gråta av lycka och rädsla den 9 Juni 2011. Lycka av att jag klarat gymnasiet tillsammans med vännerna och äntligen får lämna "tvångsskolan" och bli vuxen på riktigt, men av rädsla för framtiden och att en del vänskapsband blir som ett kvarlämnat ärr..
På onsdag åker jag och Hanne till romme för sista gången i gymnasiet. Det är saker som det här som gör att man känner att det är påväg att ta slut. "Sista Höstlovet", "Sista Sportlovet", "Sista Påsklovet", och snart är det vår.
